Nome de guerre

Det är titeln på den första boken av sju i en krigsromanserie skriven av Johan Marsden.
 Jag tror jag var 13 år den gången jag slog upp den första sidan i boken. Minnet av att mamma står i dörröppningen med ett lömskt leende och en bok i handen förföljer mig än. Hon hade köpt "i morgon när kriget kom" för att försöka få mig att börja läsa mer. Och jävlar om det funkade! Jag läste inte så fort på den tiden, men jag tror ändå att jag var klar med den tunna boken på ca 3 dagar och frågade genast efter nästa bok. Jag ska vara ärlig och säga att jag minns faktiskt inte om jag fick vänta på att den skulle komma ut på svenska eller om jag fick den rakt i handen direkt, men jag minns att jag läste de sju böckerna 1 gång, och jag var helt jävla fast.
 
Nu, sju år senare, läser jag dem igen. På tre dagar har jag läst de tre första böckerna. Jag har till och med varit inne på bibblan för att låna den tredje boken då jag inte kunde hitta den i bokhyllan här hemma.  Med andra ord är jag åter igen helt jävla fast!!!  Att en bok(serie) skulle kunna slita tag i mig på det här viset trodde jag inte var möjligt. John Marsdens beskrivningar av de situationer och de kännslor som huvudpersonerna går egenom, de beskrivnigar om vilka uppoffringar och den råhet de lever med får mig att skratta, rysa och gråta, och det säger jag inte bara nu utan jag menar det bokstavligen! Jag sitter och skrattar när huvudpersonerna skrattar, jag gråter vid ett par tillfällen när enormt fina uppoffringar görs. Jag ska inte gå in på detaljer, men tårarna rinner som om jag vore 5 år och en full finnig tonnåring just stal min käraste nallebjörn samtidigt som han spydde ner min snuttefilt.
Jag blir helt förtrollad av hans sätt att ibland sida upp och sida ner tar sig tiden att beskriva hur ett träd står i förhållande till gruppen eller till ett hus. jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga mer, förutom att folk borde fan läsa den här serien.